Jag menar att det förekommer en rad missuppfattningar om vad den nationalekonomiska teorin säger och hur teoretiska resonemang används i praktiken. En bidragande orsak kan vara hur teorin introduceras i grundutbildningen, där den ofta presenteras i ett formaliserat och instrumentellt sammanhang, med begränsat utrymme för metodologiska och vetenskapsteoretiska reflektioner. Eftersom många studenter endast läser en inledande kurs riskerar de därför att lämna utbildningen med en begränsad och ofullständig bild av teorins innebörd.

Syftet med dessa texter är att bidra till att klarlägga några av de missförstånd som jag ofta möter i undervisning och i samtal om nationalekonomisk teori. Förhoppningen är att texterna inte bara ska vara tillgänglig för en bredare läsekrets, utan erbjuda även mer erfarna nationalekonomen ett tillfälle att reflektera över teorins filosofiska och metodologiska grundvalar.

I dag är en stor del av nationalekonomisk forskning kvantitativ och empiriskt inriktad, och den explicita rollen för mikroekonomisk teori ofta är begränsad. Jag vill emellertid hävda att teorin även i dessa sammanhang spelar en väsentlig, om än ibland implicit, roll genom att strukturera forskningsfrågor, identifiera relevanta mekanismer och vägleda tolkningen av empiriska resultat.

Denna kritik bygger emellertid till stor del på ett missförstånd av hur begreppet rationalitet används inom nationalekonomisk teori. I vardagligt språk har rationalitet ofta en normativ och positiv laddning, som något ”förnuftigt” eller ”önskvärt”. I ekonomisk teori är rationalitet däremot ett analytiskt beteendeantagande, inte ett värdeomdöme. Att en individ är rationell innebär inte att den handlar på ett moraliskt, socialt eller samhälleligt önskvärt sätt, utan att dess handlingar är konsistenta med dess egna mål och den information och de restriktioner individen står inför.

Utgångspunkten i mikroekonomisk teori kan sammanfattas i tre centrala komponenter. För det första antas individer ha preferenser, det vill säga rangordningar över möjliga utfall. För det andra möter individer restriktioner, ofta formaliserade som en budgetrestriktion, men i vid mening även innefattande tidsmässiga, institutionella och andra icke-monetära begränsningar. För det tredje antas individen, givet sina preferenser och restriktioner, välja det alternativ som maximerar dess nytta (det nyttomaximerande ”optimala” valet). Individen är rationell om den agerar nyttomaximerande, givet den information som är tillgänglig för individen – vilken kan vara inkomplett.

Rationalitet förstås därmed i ett subjektivt perspektiv. Vad som är ett rationellt val beror på individens egna preferenser, dess budgetrestriktion och på den information individen faktiskt har tillgång till. Eftersom denna information ofta är ofullständig eller osäker kan en individ fatta beslut som i efterhand framstår som ”felaktigt”, icke-optimalt, utan att därmed ha agerat irrationellt i teoretisk mening. Observera att även begreppet ”optimalt” är individuellt definierat och saknar normativ innebörd i ett samhälleligt eller etiskt perspektiv.

Vid val under osäkerhet formaliseras detta genom antagandet att individen maximerar förväntad nytta snarare än faktisk nytta. Osäkerhet behandlas då som en fråga om individens informationsmängd och föreställningar om sannolikheter, inte som ett avsteg från rationalitetsantagandet.

Beteendeekonomin introducerar en ytterligare dimension genom att betona individens kognitiva begränsningar. Även givet stabila preferenser, givna restriktioner och tillgänglig information kan individen, på grund av begränsad uppmärksamhet, beräkningsförmåga eller självkontroll, fatta beslut som avviker från det nyttomaximerande utfallet. I detta perspektiv talar man ofta om begränsad rationalitet snarare än om irrationalitet.

Det finns epistemologiska och metodologiska skäl till att den traditionella teorin är återhållsam med att tillskriva individer ”felaktiga” val. Utan kunskap om individens preferenser, restriktioner och informationsmängd riskerar påståenden om irrationellt beteende att bli ad hoc-förklaringar: varje observerad avvikelse kan alltid tillskrivas antingen förändrade preferenser eller kognitiva brister, utan att detta ger upphov till empiriskt prövbara implikationer.

Av samma skäl antar man ofta att preferenser är stabila över tid. Detta är knappast en bokstavligt sann beskrivning av mänskligt beteende, men ett analytiskt grepp som möjliggör att vetenskapligt intressanta frågor kan ställas om hur förändringar i individens miljö – exempelvis i priser, institutioner, information eller kognitiv belastning – påverkar val och utfall. Först när sådana faktorer inte förmår förklara observerade beteendeförändringar blir det meningsfullt att pröva hypotesen om förändrade preferenser.

Sammanfattningsvis är rationalitet i nationalekonomisk teori ett deskriptivt och analytiskt begrepp: individen antas uttrycka sina preferenser genom nyttomaximerande val, givet restriktioner och tillgänglig information. Beteendeekonomin utvidgar denna ram genom att uppmärksamma systematiska begränsningar i individens kognitiva förmåga. Huruvida och i vilken utsträckning sådana begränsningar har betydelse är i grunden en empirisk fråga, men tolkningen av observerat beteende kräver försiktighet, eftersom individens preferenser, restriktioner och informationsmängd sällan är direkt observerbara.

Vad kan vi säga om en individs preferenser? Det korta svaret är, i strikt teoretisk mening, förhållandevis lite. Nationalekonomer tenderar att inte fästa avgörande vikt vid vad individer säger att de föredrar, utan vid hur de faktiskt agerar. Utsagor om preferenser betraktas ofta som icke-verifierbara i sig själva; det är först genom observerade val, givet restriktioner och information, som preferenser får ett empiriskt innehåll. Samtidigt är det just detta som gör preferenser svåra att identifiera entydigt: ett observerat beteende är alltid resultatet av ett samspel mellan preferenser, budgetrestriktioner och kunskap. Därför kan vi i allmänhet inte, enbart utifrån val, rekonstruera en individs preferensstruktur utan ytterligare antaganden.

Detta leder till ett centralt metodologiskt grepp i teorin: preferenser antas ofta vara stabila, åtminstone på kort sikt. I praktiken innebär det att individens nyttofunktion behandlas som given och oföränderlig inom ramen för den analys som genomförs. Detta är i strikt mening ett empiriskt antagande, och det är inte avgörande för teorin. Snarare fyller det en analytisk funktion genom att möjliggöra studier av hur förändringar i individens omgivning – priser, inkomster, institutioner eller information – påverkar beteendet, utan att varje beteendeförändring omedelbart tillskrivs förändrade preferenser. I vardaglig mening förefaller detta ofta rimligt: i vilken utsträckning har dina grundläggande preferenser förändrats sedan i går, eller ens sedan förra månaden?

En viktig utgångspunkt i standardteorin är att individer tillåts ha preferenser för i princip vad som helst. Inget mål, ingen önskan och inget värde betraktas som i sig ”otillåtet” eller ”irrationellt”. Givet hur rationalitet definieras vore en sådan normativ avgränsning rentav inkonsekvent. Däremot görs ett antal formella antaganden om preferensernas struktur, inte för att de nödvändigtvis är bokstavligt sanna, utan för att de möjliggör en analytiskt hanterbar teori.

Antagandet om fullständighet kan vid första anblicken framstå som starkt, eftersom individer ofta saknar fullständig information om de alternativ de ställs inför. I praktiken innebär det dock inte att individen ”vet allt”, utan att den, givet den information som faktiskt finns tillgänglig, förmår fatta ett val. Om utfallet senare visar sig vara otillfredsställande kan detta leda till reviderade uppfattningar och framtida val, vilket är förenligt med en dynamisk och lärande beslutsprocess.

Icke-mättnad illustreras ofta med till synes paradoxala exempel, såsom obegränsad konsumtion av alkohol. Poängen är emellertid inte att individen själv måste konsumera allt som erhålls, utan att ytterligare enheter alltid kan omvandlas till något annat av värde, exempelvis genom att säljas eller bytas, eller avyttras. Antagandet säkerställer därmed att budgetrestriktionen är bindande och att valproblemet blir meningsfullt.

Transitivitet är kanske det mest omdiskuterade av dessa antaganden. Inom beteendeekonomin har man dokumenterat situationer där individer uppvisar cykliska eller inkonsistenta valmönster. Frågan om hur utbredda och systematiska sådana avvikelser är, och under vilka omständigheter de uppstår, är i grunden empirisk. I många tillämpningar fungerar transitivitet emellertid som en användbar approximation som möjliggör tydliga och testbara implikationer.

Konvexitet kan tolkas som ett antagande om att individer värdesätter variation snarare än ensidighet. Det är inte ett påstående om att varje enskild vara föredras i blandad form, utan att individens preferenser över hela ”varukorgen” uppvisar denna egenskap. I vissa fall, exempelvis vid perfekta substitut, kan detta antagande släppas.

Reflexivitet är huvudsakligen ett tekniskt antagande som säkerställer att preferensrelationen är väl definierad. I praktiken innebär det endast att individen är indifferent mellan två identiska alternativ, vilket inte torde vara kontroversiellt.

Vid val under osäkerhet tillkommer ofta ett ytterligare krav, ibland benämnt oberoende av irrelevanta alternativ. Det innebär att individens rangordning mellan två alternativ, A och B, inte ska påverkas av att ett tredje, C, introduceras i valmängden. Antagandet har varit föremål för omfattande empirisk och teoretisk diskussion.

Utöver dessa strukturella krav säger nationalekonomisk teori i regel relativt lite om hur preferenser uppstår eller förändras. Preferensbildning betraktas oftast som exogen i förhållande till den ekonomiska analysen. Frågor om hur värderingar, smak och mål formas och utvecklas över tid har i stället traditionellt varit ett kärnintresse för exempelvis psykologi, sociologi och antropologi. För nationalekonomen är preferenser i första hand ett analytiskt verktyg: ett sätt att sammanfatta individens mål i en form som gör det möjligt att studera hur dessa mål, givet restriktioner och information, tar sig uttryck i observerbart beteende.

Standardteorin utgår från att individer fattar val som de själva uppfattar som nyttomaximerande, givet sina preferenser, sina restriktioner och den information de har tillgång till. Rationalitet definieras därmed subjektivt: utan kunskap om individens preferenser, budgetrestriktion och informationsmängd är det i allmänhet inte möjligt att, utifrån observerat beteende, avgöra huruvida ett val är ”rationellt” eller inte. Med undantag för vissa ansatser inom beteendeekonomi tas därför rationalitet ofta som en given utgångspunkt snarare än som ett empiriskt testbart påstående.

Samtidigt är en stor del av den samtida nationalekonomiska forskningen empirisk och ofta endast löst kopplad till explicit mikroekonomisk modellering. I många tillämpningar formuleras forskningsfrågor, samlas data in och genomförs statistiska analyser utan att en formell nyttofunktion eller en fullständig beslutsmodell formuleras. Detta kan ge intrycket att teorin spelar en marginell roll. Men dess betydelse är i stället indirekt men likväl grundläggande.

Det teoretiska perspektivet innebär nämligen att individers val inte betraktas som slumpmässiga. Om två individer i till synes likartade situationer fattar olika beslut, tolkas detta som ett uttryck för skillnader i preferenser, restriktioner eller information. Dessa faktorer är i stor utsträckning icke observerbara för forskaren. Konsekvensen är att varje empirisk jämförelse mellan grupper riskerar att präglas av självselektion: de individer som exponeras för en viss ”behandling” – exempelvis en utbildning, en policy eller en medicinsk intervention – skiljer sig systematiskt från dem som inte gör det, på sätt som inte fullt ut kan fångas av observerbara variabler.

Denna insikt har haft långtgående metodologiska implikationer i den empiriska forskningen inom nationalekonomin. Om avgörande skillnader mellan individer är icke observerbara, räcker det i allmänhet inte att statistiskt justera för ett stort antal kontrollvariabler för att kunna dra kausala slutsatser. Självselektionen förblir ett centralt problem. Därför har nationalekonomer i ökande grad sökt efter forskningsdesigner som på ett trovärdigt sätt kan bryta kopplingen mellan individernas egna val och den exponering som studeras.

Den närmaste analogin återfinns i randomiserade experiment, exempelvis inom medicinsk forskning, där behandlings- och kontrollgrupper skapas genom slumpmässig tilldelning. Randomiseringen säkerställer att individerna inte själva har kontroll över sin behandling, samt att, i statistisk mening, grupperna i genomsnitt är lika i såväl observerbara som icke observerbara avseenden. Därmed elimineras självselektion som källa till systematiska skillnader mellan grupperna.

Eftersom randomiserade experiment ofta är praktiskt, etiskt eller politiskt omöjliga att genomföra i samhällsvetenskapliga sammanhang, har nationalekonomer utvecklat en uppsättning metoder för att utnyttja så kallade naturliga experiment. Dessa uppstår när institutionella regler, administrativa trösklar eller andra externa omständigheter skapar situationer som kan tolkas som ”som om”-randomiseringar, det vill säga där exponeringen för en behandling i praktiken bestäms av faktorer utanför individens kontroll.

Ett exempel är användningen av mer eller mindre arbiträra gränsvärden i administrativa eller medicinska beslut, exempelvis åldersgränser, inkomsttrösklar eller kliniska cut-offs. Individer som befinner sig precis på var sin sida om en sådan gräns är ofta mycket lika i alla relevanta avseenden, men tilldelas ändå olika behandlingar. Genom att jämföra dessa individer kan forskaren, under vissa antaganden, approximera effekten av en randomiserad intervention. Det är ett analytiskt grepp som utnyttjar det faktum att naturen sällan är diskontinuerlig, även om våra institutioner ibland är det. Denna metod kallas för Regression Discontinuity.

Skillnaden i angreppssätt blir särskilt tydlig i jämförelser mellan nationalekonomisk och epidemiologisk forskning om hälsa. Medan epidemiologiska studier ofta fokuserar på att modellera samband genom att justera för ett stort antal observerbara riskfaktorer, har nationalekonomer i högre grad betonat vikten av att identifiera exogena variationer i exponering, just för att hantera problemet med icke observerbar självselektion. Båda ansatserna har sina styrkor, men de vilar på delvis olika metodologiska intuitioner om vad som krävs för att dra kausala slutsatser.

Det var för utvecklingen och systematiseringen av metoder för att studera kausala effekter med hjälp av naturliga experiment som David Card, Joshua Angrist och Guido Imbens tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2021. Deras arbete kan ses som en formaliserad och empiriskt orienterad förlängning av den teoretiska utgångspunkten att individers val är meningsfulla, systematiska och djupt sammanflätade med de omständigheter under vilka de fattas.

Teorins roll stannar emellertid inte vid ett allmänt metodologiskt inflytande. Även i studier som saknar direkta referenser till mikroekonomiska modeller fungerar det teoretiska ramverket som ett analytiskt bakgrundsantagande som vägleder problemformulering och tolkning av resultat. Detta är inte alltid synligt i den färdiga artikeln, men präglar ofta forskarens sätt att tänka i forskningsprocessens tidiga skeden.

Ett illustrativt exempel är vår studie av vaccination mot covid-19, som inte innehåller någon explicit teoretisk modell. Resonemanget bakom forskningsdesignen kan emellertid förstås i termer av standardteorins syn på individuella val.

Eftersom en stor majoritet av befolkningen valde att vaccinera sig mot covid-19 under pandemin, riktades analysen mot den grupp som avstod. Givet antagandet om subjektiv rationalitet tolkas ett sådant val som att individen, utifrån sina egna preferenser, sin kunskap och sina restriktioner, uppfattar nyttan av att avstå som högre än nyttan av att vaccinera sig. Detta kan formellt uttryckas som att individen väljer det alternativ som maximerar den upplevda nyttan, givet dessa villkor:

U(ej vaccin ∣ K, R) > U(vaccin ∣ K, R),

där U(⋅) betecknar individens nyttofunktion, K den information eller kunskap individen har tillgång till, och R de restriktioner individen möter, i vid mening inbegripet såväl monetära som icke-monetära kostnader. Poängen är inte att individens bedömning nödvändigtvis är ”korrekt” i någon objektiv mening (vad det nu skulle betyda), utan att den är konsistent med individens egna uppfattningar och förutsättningar vid beslutstillfället.

Om det samtidigt finns ett samhälleligt mål att öka vaccinationsgraden, kan problemet, i nationalekonomiska termer, struktureras genom att analysera vilka av dessa tre komponenter som är möjliga och meningsfulla att påverka.

För det första kan preferenser ofta antas vara relativt stabila på kort sikt, i synnerhet inom en begränsad tidsperiod som under en pågående pandemi. Att i grunden förändra individers värderingar eller attityder är i allmänhet en långsiktig och osäker process.

För det andra kan kunskapsläget, åtminstone i detta fall, antas vara relativt homogent efter den initiala informationsinhämtningsfasen. Under pandemin var uppmärksamheten kring vaccinens effektivitet och säkerhet omfattande, och de flesta individer hade åtminstone grundläggande information om rekommendationerna. Ytterligare informationsinsatser riskerar därför att få begränsad marginaleffekt, särskilt om informationsinhämtning i sig är preferensstyrd.

Den komponent som därmed framstår som mest direkt påverkbar är restriktionerna, det vill säga de kostnader – monetära eller icke-monetära – som är förknippade med att vaccinera sig. Även om själva vaccinet var kostnadsfritt, innebar processen tidsåtgång, planering och administrativ ansträngning. Dessa kostnader är inte nödvändigtvis jämnt fördelade i befolkningen, utan kan variera systematiskt med exempelvis kognitiv förmåga, tillgång till digitala verktyg eller arbetsvillkor.

Vaccinationsprogrammet utformades i stor utsträckning som ett så kallat opt-in-system, där individer själva behövde ta initiativ till att boka en tid. I termer av teorin innebär detta en explicit kostnad i restriktionsledet. Ett alternativt system, där individer i stället tilldelas en förbokad tid (opt-out), reducerar denna kostnad. Teoretiskt sett bör en sådan förändring öka vaccinationsgraden generellt, men särskilt bland individer för vilka den administrativa och kognitiva bördan är relativt hög.

Detta är också vad vi empiriskt finner i vår studie: förändringar som minskade de icke-monetära kostnaderna för vaccination hade en tydlig effekt på deltagandet. Även monetära incitament visade sig ha en påverkan, medan ytterligare informationsinsatser och försök att påverka attityder hade begränsad eller ingen mätbar effekt.

Poängen med detta exempel är inte i första hand att dra normativa slutsatser om hur vaccinationsprogram bör utformas, utan att illustrera hur ett enkelt teoretiskt ramverk – baserat på preferenser, information och restriktioner – kan fungera som ett verktyg för att strukturera ett empiriskt problem. Även när teorin inte skrivs ned explicit, bidrar den till att avgränsa vilka mekanismer som framstår som plausibla, vilka policyinstrument som är relevanta att studera, och vilka empiriska mönster som bör förväntas.

I denna mening är nationalekonomisk teori inte enbart ett abstrakt system av antaganden och modeller, utan också ett praktiskt sätt att organisera tänkandet kring verkliga, ofta komplexa, samhällsproblem.

Låt oss inledningsvis anta att vi accepterar existensen av en stat och att staten har ett mandat att påverka inkomstfördelningen genom beskattning och omfördelning. Detta är i sig ett normativt ställningstagande, men ett som i många västerländska samhällen, däribland Sverige, ofta tas som en given utgångspunkt för den praktiska politiska diskussionen.

Givet detta kan man urskilja åtminstone två sätt att förstå statens roll. Det ena är vad man kan kalla ett ”organiskt” synsätt, där staten fyller ett överordnat syfte som inte kan reduceras till individernas välfärd, exempelvis i teokratiska eller ideologiskt starkt präglade system. Det andra är ett ”mekanistiskt” synsätt, där staten förstås som ett instrument skapat av individer för att tjäna individernas intressen. Det senare perspektivet rymmer en stor variation av politiska ordningar, från mycket begränsade stater till omfattande välfärdsstater.

Antar vi det mekanistiska synsättet, och vidare att statens aktörer i huvudsak agerar i linje med ett uppfattat allmänintresse, uppstår frågan hur detta ”allmänintresse” ska definieras och operationaliseras. I nationalekonomisk teori tar detta vanligen formen av en social välfärdsfunktion (Social Welfare Function, SWF), det vill säga en funktion som sammanfattar hur individernas välfärd vägs samman till ett mått på samhällets samlade välfärd. Valet av social välfärdsfunktion är i grunden ett uttryck för en moralfilosofisk ståndpunkt: olika etiska teorier motsvaras av olika sätt att aggregera individuella nyttor.

En klassiskt etisk teori är utilitarismen, där målet formuleras som att maximera den sammanlagda lyckan i samhället. Med ett nationalekonomiskt språk innebär detta att samhällets välfärd definieras som summan av individernas nyttor.

För att illustrera detta, anta att samhället består av två individer med nyttofunktionerna U₁ och U₂. Den additiva utilitaristiska sociala välfärdsfunktionen kan då skrivas som:

SWF(U₁, U₂) = U₁ + U₂.

Samhällets välfärd är helt enkelt summan av de ingående individernas välfärd.

För att göra problemet konkret krävs också antaganden om hur individernas nyttor beror på deras inkomster. Anta, för enkelhets skull, följande:

a) Individerna har identiska nyttofunktioner.
b) Nyttan beror enbart på inkomsten.
c) Marginalnyttan av inkomst är avtagande.

Vidare antar vi att:

d) Samhällets totala inkomst är given och konstant.

Dessa antaganden kan formaliseras som:

U_n = ln(1 + I_n), n = 1,2,

I_T = I₁ + I₂,

där I_n är individ n:s inkomst och I_T den totala inkomsten i samhället.

Problemet blir då att maximera den sociala välfärdsfunktionen givet budgetrestriktionen:

max U₁(I₁) + U₂(I₂) under bivillkoret I_T = I₁ + I₂, som ska lösas för I₁ och I₂.

Med standardmetoder, exempelvis Lagrangeoptimering, finner man att lösningen är I₁ = I₂. Det vill säga: givet dessa antaganden maximeras den samlade nyttan när inkomsten fördelas lika mellan individerna.

Det centrala med detta resultat är inte att det påstår att en helt egalitär fördelning ”är” rättvis i någon allmän mening. Snarare visar det hur ett visst normativt ställningstagande – utilitarism kombinerad med antaganden om avtagande marginalnytta och givna resurser – logiskt leder till en specifik fördelningsprincip. Om man inte accepterar slutsatsen, måste man identifiera vilket av antagandena man inte delar: är det synen på hur nyttan ska aggregeras, hur individers nytta beror på inkomst, eller antagandet om att den totala inkomsten är oberoende av fördelningen?

Antagandet om konstant total inkomst är i många tillämpningar det mest problematiska, eftersom omfördelning i praktiken kan påverka incitament att arbeta, investera och producera, och därmed den samlade resursnivån. I en mer fullständig analys uppstår därför ett spänningsförhållande mellan målet att fördela och målet att skapa resurser, vilket ger upphov till klassiska avvägningar rörande effektivitet och rättvisa.

Utilitarismen är endast ett av flera möjliga normativt grundade val av social välfärdsfunktion. Ett välkänt alternativ är ett rawlsianskt perspektiv, där samhällets välfärd identifieras med välfärden för den sämst ställda individen. Detta kan formaliseras som:

SWF(U₁, U₂) = min(U₁, U₂).

En sådan funktion leder i allmänhet till andra implikationer för hur resurser bör fördelas, även under samma antaganden om individernas nyttor och samhällets resurser.

Poängen med denna typ av formalisering är inte att reducera frågor om rättvisa till en teknisk övning, utan att göra de normativa utgångspunkterna transparenta. Nationalekonomisk teori erbjuder ett verktyg där moraliska principer kan översättas till explicita antaganden och där konsekvenserna av dessa antaganden kan analyseras systematiskt. I denna mening fungerar teorin mindre som en källa till svar på vad som är rättvist, och mer som ett sätt att klargöra vad olika uppfattningar om rättvisa faktiskt innebär, när de ska omsätts i konkreta samhälleliga val.

Hur detta fungerar i praktiken kan illustreras med exemplet om rättvis inkomstfördelning. När en moralfilosofisk ståndpunkt, såsom utilitarism, formuleras i termer av en social välfärdsfunktion, tvingas forskaren att precisera vad som annars ofta förblir implicit. Om målet är att maximera samhällets samlade nytta, måste det först klargöras vilka aktörer som över huvud taget ingår i detta samhälle. Om vissa individer, grupper eller icke-mänskliga varelser inte inkluderas i funktionen, innebär det att deras välfärd inte tillmäts någon vikt i det normativa resonemanget. Den matematiska formuleringen gör därmed de etiska avgränsningarna transparenta.

Vidare måste man ta ställning till hur individuella nyttor ska aggregeras. En additiv form innebär att samhällets välfärd definieras som summan av individernas nyttor, vilket i sin tur innebär att fördelningen av nyttan mellan individer inte ges någon självständig betydelse utöver dess effekt på totalsumman. Alternativa funktionella former, exempelvis sådana som ger större vikt åt den sämst ställda eller som straffar ojämlikhet, leder till andra normativa implikationer. Matematikens roll här är inte att avgöra vilken form som är ”rätt”, utan att explicit formalisera vår uppfattning och sedan visa vilka konsekvenser olika val av form faktiskt får.

Samma sak gäller antaganden om vad som genererar nytta och om hur lika eller olika individer antas vara i sina preferenser och behov. När dessa antaganden formaliseras i en modell blir de inte bara synliga, utan också prövbara. Oenighet om slutsatser kan då spåras tillbaka till oenighet om specifika antaganden, snarare än till oklarheter i språkliga formuleringar. I detta avseende fungerar matematik som ett medel för att minska tolkningsutrymmet i argumentationen.

En ytterligare konsekvens av formaliseringen är att den tydliggör vad modellen utelämnar. Det som inte finns representerat i den matematiska strukturen behandlas, inom ramen för analysen, som antingen oviktigt eller sekundärt. Detta kan göra kritik mer riktad: den som ifrågasätter ett resultat kan peka på en konkret mekanism eller faktor som saknas i modellen, snarare än att ifrågasätta slutsatsen i allmänna termer. Om modellens antaganden accepteras, följer också slutsatserna med logisk nödvändighet; om de inte accepteras, blir uppgiften att visa var och varför antagandena brister.

Inom nationalekonomin görs ofta en tydlig åtskillnad mellan positiv och normativ teori. Normativ teori behandlar frågor om hur världen bör vara och kräver därför explicita värderingar, såsom i diskussioner om rättvisa och välfärd. Positiv teori syftar i stället till att beskriva och förklara hur världen faktiskt är, givet vissa beteendeantaganden. Även här spelar matematiken en roll genom att göra det tydligt vilka antaganden som är rent deskriptiva och vilka som smyger in normativa element. En formell modell gör det svårare att, medvetet eller omedvetet, blanda samman dessa två nivåer.

Avslutningsvis kan det vara värt att påpeka att den matematik som används i stora delar av nationalekonomisk teori ofta är relativt elementär i jämförelse med den som återfinns i vissa naturvetenskaper. Detta är inte ett uttryck för ämnets ambitioner eller begränsningar, utan för att matematiken har en instrumentell funktion. Dess värde ligger inte i tekniska komplexitet, utan i dess förmåga att klargöra antaganden, strukturera resonemang och göra konsekvenserna av olika teoretiska val tydliga.

Två exempel kan illustrera detta.

1) Anta att individ A överväger att påbörja en viss diet och observerar att en stor andel av dem som följer dieten är överviktiga. A drar därför slutsatsen att dieten inte är effektiv. Resonemanget bortser dock från att urvalet av dem som använder dieten sannolikt inte är slumpmässigt: det är just personer med övervikt som har ett starkare incitament att påbörja en viss diet. Den positiva korrelationen mellan diet och övervikt säger därmed ingenting om dietens kausala effekt på viktnedgång.

2) Anta att individ B vill bli bättre på basket och noterar att professionella spelare i regel använder stora skor. B köper därför större skor, men upplever i stället en försämring i prestation. Här är det uppenbart att skostorleken inte orsakar de professionella spelarnas höga prestationen – snarare är båda fenomenen kopplade till en tredje faktor, nämligen kroppslängd och fysik, vilket påverkar skostorleken. Även här är det observerade sambandet inte informativt om någon kausal relation, eller tecknet på den, mellan de två variablerna.

I vardagliga sammanhang är denna typ av felslut ofta relativt lätt att identifiera. Samma logik är emellertid betydligt svårare att tillämpa när frågan gäller komplexa samhällsfenomen där de bakomliggande mekanismerna är mindre synliga och där urvalet av individer eller enheter sällan är slumpmässigt.

Ett vanligt exempel i den offentliga debatten rör relationen mellan straffnivåer och brottslighet. Resonemanget tar ibland formen att ett land med relativt stränga straff också uppvisar hög brottslighet, och att detta därmed skulle visa att strängare straff orsakar mer brott. Logiskt sett är detta en form av samma misstag som i dietexemplet. Att två fenomen samvarierar i ett givet fall innebär inte att det ena orsakar det andra. Det kan lika gärna vara så att hög brottslighet leder till politiska beslut om strängare straff, eller att båda påverkas av gemensamma, underliggande faktorer såsom sociala, ekonomiska eller institutionella förhållanden.

Ur ett metodologiskt perspektiv saknas den kausala länken som visar att förändringar i straffnivåer, allt annat lika, leder till förändringar i brottslighet. Utan en strategi för att isolera denna effekt – exempelvis genom att utnyttja exogena variationer eller experimentliknande situationer – förblir slutsatsen deskriptiv snarare än kausal.

Detta knyter an till den bredare diskussionen om självselektion och identifiering som varit central i de föregående texterna. I de flesta samhällsvetenskapliga sammanhang är individer, regioner eller länder inte slumpmässigt ”tilldelade” till olika policyregimer, beteenden eller institutionella arrangemang. De observerade utfallen är därför resultatet av både de faktorer vi är intresserade av att studera och de faktorer som påverkar vem som hamnar i vilken situation från början.

Att etablera kausalitet kräver således mer än att dokumentera samvariation. Det kräver en forskningsdesign som, åtminstone approximativt, kan besvara frågan om vad som hade hänt i frånvaro av den faktor man studerar – det kontrafaktiska utfallet. Randomiserade experiment är ett sätt att uppnå detta, men i många tillämpningar måste forskaren i stället förlita sig på naturliga experiment, institutionella trösklar eller andra källor till exogen variation.

Kausala samband i komplexa samhällsfrågor är inte omöjliga att studera, men de kräver en metodologisk stringens som går utöver jämförelser av genomsnitt och enkla korrelationer.