Rationalitet i nationalekonomisk teori bör förstås som ett analytiskt beteendeantagande: individen antas agera nyttomaximerande givet sina preferenser, sina restriktioner och den information som står till buds. I denna text står den första av dessa komponenter i fokus, nämligen preferenserna, som utgör själva innehållet i den nyttofunktion som individen antas maximera.

Vad kan vi säga om en individs preferenser? Det korta svaret är, i strikt teoretisk mening, förhållandevis lite. Nationalekonomer tenderar att inte fästa avgörande vikt vid vad individer säger att de föredrar, utan vid hur de faktiskt agerar. Utsagor om preferenser betraktas ofta som icke-verifierbara i sig själva; det är först genom observerade val, givet restriktioner och information, som preferenser får ett empiriskt innehåll. Samtidigt är det just detta som gör preferenser svåra att identifiera entydigt: ett observerat beteende är alltid resultatet av ett samspel mellan preferenser, budgetrestriktioner och kunskap. Därför kan vi i allmänhet inte, enbart utifrån val, rekonstruera en individs preferensstruktur utan ytterligare antaganden.

Detta leder till ett centralt metodologiskt grepp i teorin: preferenser antas ofta vara stabila, åtminstone på kort sikt. I praktiken innebär det att individens nyttofunktion behandlas som given och oföränderlig inom ramen för den analys som genomförs. Detta är i strikt mening ett empiriskt antagande, och det är inte avgörande för teorin. Snarare fyller det en analytisk funktion genom att möjliggöra studier av hur förändringar i individens omgivning – priser, inkomster, institutioner eller information – påverkar beteendet, utan att varje beteendeförändring omedelbart tillskrivs förändrade preferenser. I vardaglig mening förefaller detta ofta rimligt: i vilken utsträckning har dina grundläggande preferenser förändrats sedan i går, eller ens sedan förra månaden?

En viktig utgångspunkt i standardteorin är att individer tillåts ha preferenser för i princip vad som helst. Inget mål, ingen önskan och inget värde betraktas som i sig ”otillåtet” eller ”irrationellt”. Givet hur rationalitet definieras vore en sådan normativ avgränsning rentav inkonsekvent. Däremot görs ett antal formella antaganden om preferensernas struktur, inte för att de nödvändigtvis är bokstavligt sanna, utan för att de möjliggör en analytiskt hanterbar teori.

Antagandet om fullständighet kan vid första anblicken framstå som starkt, eftersom individer ofta saknar fullständig information om de alternativ de ställs inför. I praktiken innebär det dock inte att individen ”vet allt”, utan att den, givet den information som faktiskt finns tillgänglig, förmår fatta ett val. Om utfallet senare visar sig vara otillfredsställande kan detta leda till reviderade uppfattningar och framtida val, vilket är förenligt med en dynamisk och lärande beslutsprocess.

Icke-mättnad illustreras ofta med till synes paradoxala exempel, såsom obegränsad konsumtion av alkohol. Poängen är emellertid inte att individen själv måste konsumera allt som erhålls, utan att ytterligare enheter alltid kan omvandlas till något annat av värde, exempelvis genom att säljas eller bytas, eller avyttras. Antagandet säkerställer därmed att budgetrestriktionen är bindande och att valproblemet blir meningsfullt.

Transitivitet är kanske det mest omdiskuterade av dessa antaganden. Inom beteendeekonomin har man dokumenterat situationer där individer uppvisar cykliska eller inkonsistenta valmönster. Frågan om hur utbredda och systematiska sådana avvikelser är, och under vilka omständigheter de uppstår, är i grunden empirisk. I många tillämpningar fungerar transitivitet emellertid som en användbar approximation som möjliggör tydliga och testbara implikationer.

Konvexitet kan tolkas som ett antagande om att individer värdesätter variation snarare än ensidighet. Det är inte ett påstående om att varje enskild vara föredras i blandad form, utan att individens preferenser över hela ”varukorgen” uppvisar denna egenskap. I vissa fall, exempelvis vid perfekta substitut, kan detta antagande släppas.

Reflexivitet är huvudsakligen ett tekniskt antagande som säkerställer att preferensrelationen är väl definierad. I praktiken innebär det endast att individen är indifferent mellan två identiska alternativ, vilket inte torde vara kontroversiellt.

Vid val under osäkerhet tillkommer ofta ett ytterligare krav, ibland benämnt oberoende av irrelevanta alternativ. Det innebär att individens rangordning mellan två alternativ, A och B, inte ska påverkas av att ett tredje, C, introduceras i valmängden. Antagandet har varit föremål för omfattande empirisk och teoretisk diskussion.

Utöver dessa strukturella krav säger nationalekonomisk teori i regel relativt lite om hur preferenser uppstår eller förändras. Preferensbildning betraktas oftast som exogen i förhållande till den ekonomiska analysen. Frågor om hur värderingar, smak och mål formas och utvecklas över tid har i stället traditionellt varit ett kärnintresse för exempelvis psykologi, sociologi och antropologi. För nationalekonomen är preferenser i första hand ett analytiskt verktyg: ett sätt att sammanfatta individens mål i en form som gör det möjligt att studera hur dessa mål, givet restriktioner och information, tar sig uttryck i observerbart beteende.