Spelar det någon roll hur vi definierar rationalitet och förstår mänskligt beteende inom nationalekonomisk teori? Jag menar att det har haft en avgörande betydelse för hur empirisk forskning inom ämnet har utvecklats, men inte på det sätt som ofta föreställs.

Standardteorin utgår från att individer fattar val som de själva uppfattar som nyttomaximerande, givet sina preferenser, sina restriktioner och den information de har tillgång till. Rationalitet definieras därmed subjektivt: utan kunskap om individens preferenser, budgetrestriktion och informationsmängd är det i allmänhet inte möjligt att, utifrån observerat beteende, avgöra huruvida ett val är ”rationellt” eller inte. Med undantag för vissa ansatser inom beteendeekonomi tas därför rationalitet ofta som en given utgångspunkt snarare än som ett empiriskt testbart påstående.

Samtidigt är en stor del av den samtida nationalekonomiska forskningen empirisk och ofta endast löst kopplad till explicit mikroekonomisk modellering. I många tillämpningar formuleras forskningsfrågor, samlas data in och genomförs statistiska analyser utan att en formell nyttofunktion eller en fullständig beslutsmodell formuleras. Detta kan ge intrycket att teorin spelar en marginell roll. Men dess betydelse är i stället indirekt men likväl grundläggande.

Det teoretiska perspektivet innebär nämligen att individers val inte betraktas som slumpmässiga. Om två individer i till synes likartade situationer fattar olika beslut, tolkas detta som ett uttryck för skillnader i preferenser, restriktioner eller information. Dessa faktorer är i stor utsträckning icke observerbara för forskaren. Konsekvensen är att varje empirisk jämförelse mellan grupper riskerar att präglas av självselektion: de individer som exponeras för en viss ”behandling” – exempelvis en utbildning, en policy eller en medicinsk intervention – skiljer sig systematiskt från dem som inte gör det, på sätt som inte fullt ut kan fångas av observerbara variabler.

Denna insikt har haft långtgående metodologiska implikationer i den empiriska forskningen inom nationalekonomin. Om avgörande skillnader mellan individer är icke observerbara, räcker det i allmänhet inte att statistiskt justera för ett stort antal kontrollvariabler för att kunna dra kausala slutsatser. Självselektionen förblir ett centralt problem. Därför har nationalekonomer i ökande grad sökt efter forskningsdesigner som på ett trovärdigt sätt kan bryta kopplingen mellan individernas egna val och den exponering som studeras.

Den närmaste analogin återfinns i randomiserade experiment, exempelvis inom medicinsk forskning, där behandlings- och kontrollgrupper skapas genom slumpmässig tilldelning. Randomiseringen säkerställer att individerna inte själva har kontroll över sin behandling, samt att, i statistisk mening, grupperna i genomsnitt är lika i såväl observerbara som icke observerbara avseenden. Därmed elimineras självselektion som källa till systematiska skillnader mellan grupperna.

Eftersom randomiserade experiment ofta är praktiskt, etiskt eller politiskt omöjliga att genomföra i samhällsvetenskapliga sammanhang, har nationalekonomer utvecklat en uppsättning metoder för att utnyttja så kallade naturliga experiment. Dessa uppstår när institutionella regler, administrativa trösklar eller andra externa omständigheter skapar situationer som kan tolkas som ”som om”-randomiseringar, det vill säga där exponeringen för en behandling i praktiken bestäms av faktorer utanför individens kontroll.

Ett exempel är användningen av mer eller mindre arbiträra gränsvärden i administrativa eller medicinska beslut, exempelvis åldersgränser, inkomsttrösklar eller kliniska cut-offs. Individer som befinner sig precis på var sin sida om en sådan gräns är ofta mycket lika i alla relevanta avseenden, men tilldelas ändå olika behandlingar. Genom att jämföra dessa individer kan forskaren, under vissa antaganden, approximera effekten av en randomiserad intervention. Det är ett analytiskt grepp som utnyttjar det faktum att naturen sällan är diskontinuerlig, även om våra institutioner ibland är det. Denna metod kallas för Regression Discontinuity.

Skillnaden i angreppssätt blir särskilt tydlig i jämförelser mellan nationalekonomisk och epidemiologisk forskning om hälsa. Medan epidemiologiska studier ofta fokuserar på att modellera samband genom att justera för ett stort antal observerbara riskfaktorer, har nationalekonomer i högre grad betonat vikten av att identifiera exogena variationer i exponering, just för att hantera problemet med icke observerbar självselektion. Båda ansatserna har sina styrkor, men de vilar på delvis olika metodologiska intuitioner om vad som krävs för att dra kausala slutsatser.

Det var för utvecklingen och systematiseringen av metoder för att studera kausala effekter med hjälp av naturliga experiment som David Card, Joshua Angrist och Guido Imbens tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2021. Deras arbete kan ses som en formaliserad och empiriskt orienterad förlängning av den teoretiska utgångspunkten att individers val är meningsfulla, systematiska och djupt sammanflätade med de omständigheter under vilka de fattas.