En stor del av den samtida nationalekonomiska forskningen är empirisk och ofta endast löst kopplad till explicit formulerad teori. Samtidigt spelar teorin en betydande, om än ofta implicit, roll genom att strukturera hur nationalekonomer formulerar frågor, identifierar relevanta mekanismer och avgränsar vilka förklaringar som framstår som rimliga. I detta avseende har teorin bidragit till att utveckla ett metodologiskt förhållningssätt där kausal inferens med observationsdata står i centrum.

Teorins roll stannar emellertid inte vid ett allmänt metodologiskt inflytande. Även i studier som saknar direkta referenser till mikroekonomiska modeller fungerar det teoretiska ramverket som ett analytiskt bakgrundsantagande som vägleder problemformulering och tolkning av resultat. Detta är inte alltid synligt i den färdiga artikeln, men präglar ofta forskarens sätt att tänka i forskningsprocessens tidiga skeden.

Ett illustrativt exempel är vår studie av vaccination mot covid-19, som inte innehåller någon explicit teoretisk modell. Resonemanget bakom forskningsdesignen kan emellertid förstås i termer av standardteorins syn på individuella val.

Eftersom en stor majoritet av befolkningen valde att vaccinera sig mot covid-19 under pandemin, riktades analysen mot den grupp som avstod. Givet antagandet om subjektiv rationalitet tolkas ett sådant val som att individen, utifrån sina egna preferenser, sin kunskap och sina restriktioner, uppfattar nyttan av att avstå som högre än nyttan av att vaccinera sig. Detta kan formellt uttryckas som att individen väljer det alternativ som maximerar den upplevda nyttan, givet dessa villkor:

U(ej vaccin ∣ K, R) > U(vaccin ∣ K, R),

där U(⋅) betecknar individens nyttofunktion, K den information eller kunskap individen har tillgång till, och R de restriktioner individen möter, i vid mening inbegripet såväl monetära som icke-monetära kostnader. Poängen är inte att individens bedömning nödvändigtvis är ”korrekt” i någon objektiv mening (vad det nu skulle betyda), utan att den är konsistent med individens egna uppfattningar och förutsättningar vid beslutstillfället.

Om det samtidigt finns ett samhälleligt mål att öka vaccinationsgraden, kan problemet, i nationalekonomiska termer, struktureras genom att analysera vilka av dessa tre komponenter som är möjliga och meningsfulla att påverka.

För det första kan preferenser ofta antas vara relativt stabila på kort sikt, i synnerhet inom en begränsad tidsperiod som under en pågående pandemi. Att i grunden förändra individers värderingar eller attityder är i allmänhet en långsiktig och osäker process.

För det andra kan kunskapsläget, åtminstone i detta fall, antas vara relativt homogent efter den initiala informationsinhämtningsfasen. Under pandemin var uppmärksamheten kring vaccinens effektivitet och säkerhet omfattande, och de flesta individer hade åtminstone grundläggande information om rekommendationerna. Ytterligare informationsinsatser riskerar därför att få begränsad marginaleffekt, särskilt om informationsinhämtning i sig är preferensstyrd.

Den komponent som därmed framstår som mest direkt påverkbar är restriktionerna, det vill säga de kostnader – monetära eller icke-monetära – som är förknippade med att vaccinera sig. Även om själva vaccinet var kostnadsfritt, innebar processen tidsåtgång, planering och administrativ ansträngning. Dessa kostnader är inte nödvändigtvis jämnt fördelade i befolkningen, utan kan variera systematiskt med exempelvis kognitiv förmåga, tillgång till digitala verktyg eller arbetsvillkor.

Vaccinationsprogrammet utformades i stor utsträckning som ett så kallat opt-in-system, där individer själva behövde ta initiativ till att boka en tid. I termer av teorin innebär detta en explicit kostnad i restriktionsledet. Ett alternativt system, där individer i stället tilldelas en förbokad tid (opt-out), reducerar denna kostnad. Teoretiskt sett bör en sådan förändring öka vaccinationsgraden generellt, men särskilt bland individer för vilka den administrativa och kognitiva bördan är relativt hög.

Detta är också vad vi empiriskt finner i vår studie: förändringar som minskade de icke-monetära kostnaderna för vaccination hade en tydlig effekt på deltagandet. Även monetära incitament visade sig ha en påverkan, medan ytterligare informationsinsatser och försök att påverka attityder hade begränsad eller ingen mätbar effekt.

Poängen med detta exempel är inte i första hand att dra normativa slutsatser om hur vaccinationsprogram bör utformas, utan att illustrera hur ett enkelt teoretiskt ramverk – baserat på preferenser, information och restriktioner – kan fungera som ett verktyg för att strukturera ett empiriskt problem. Även när teorin inte skrivs ned explicit, bidrar den till att avgränsa vilka mekanismer som framstår som plausibla, vilka policyinstrument som är relevanta att studera, och vilka empiriska mönster som bör förväntas.

I denna mening är nationalekonomisk teori inte enbart ett abstrakt system av antaganden och modeller, utan också ett praktiskt sätt att organisera tänkandet kring verkliga, ofta komplexa, samhällsproblem.