Vad menas med en ”rättvis” inkomstfördelning i ett samhälle? Det är i grunden en normativ fråga, men nationalekonomisk teori kan fungera som ett analytiskt verktyg för att strukturera hur olika svar på denna fråga hänger samman med underliggande antaganden om individer, samhälle och moralfilosofi. Teorin erbjuder i detta avseende inte färdiga svar, utan ett formellt språk för att göra värderingar och konsekvenser explicita.

Låt oss inledningsvis anta att vi accepterar existensen av en stat och att staten har ett mandat att påverka inkomstfördelningen genom beskattning och omfördelning. Detta är i sig ett normativt ställningstagande, men ett som i många västerländska samhällen, däribland Sverige, ofta tas som en given utgångspunkt för den praktiska politiska diskussionen.

Givet detta kan man urskilja åtminstone två sätt att förstå statens roll. Det ena är vad man kan kalla ett ”organiskt” synsätt, där staten fyller ett överordnat syfte som inte kan reduceras till individernas välfärd, exempelvis i teokratiska eller ideologiskt starkt präglade system. Det andra är ett ”mekanistiskt” synsätt, där staten förstås som ett instrument skapat av individer för att tjäna individernas intressen. Det senare perspektivet rymmer en stor variation av politiska ordningar, från mycket begränsade stater till omfattande välfärdsstater.

Antar vi det mekanistiska synsättet, och vidare att statens aktörer i huvudsak agerar i linje med ett uppfattat allmänintresse, uppstår frågan hur detta ”allmänintresse” ska definieras och operationaliseras. I nationalekonomisk teori tar detta vanligen formen av en social välfärdsfunktion (Social Welfare Function, SWF), det vill säga en funktion som sammanfattar hur individernas välfärd vägs samman till ett mått på samhällets samlade välfärd. Valet av social välfärdsfunktion är i grunden ett uttryck för en moralfilosofisk ståndpunkt: olika etiska teorier motsvaras av olika sätt att aggregera individuella nyttor.

En klassiskt etisk teori är utilitarismen, där målet formuleras som att maximera den sammanlagda lyckan i samhället. Med ett nationalekonomiskt språk innebär detta att samhällets välfärd definieras som summan av individernas nyttor.

För att illustrera detta, anta att samhället består av två individer med nyttofunktionerna U₁ och U₂. Den additiva utilitaristiska sociala välfärdsfunktionen kan då skrivas som:

SWF(U₁, U₂) = U₁ + U₂.

Samhällets välfärd är helt enkelt summan av de ingående individernas välfärd.

För att göra problemet konkret krävs också antaganden om hur individernas nyttor beror på deras inkomster. Anta, för enkelhets skull, följande:

a) Individerna har identiska nyttofunktioner.
b) Nyttan beror enbart på inkomsten.
c) Marginalnyttan av inkomst är avtagande.

Vidare antar vi att:

d) Samhällets totala inkomst är given och konstant.

Dessa antaganden kan formaliseras som:

U_n = ln(1 + I_n), n = 1,2,

I_T = I₁ + I₂,

där I_n är individ n:s inkomst och I_T den totala inkomsten i samhället.

Problemet blir då att maximera den sociala välfärdsfunktionen givet budgetrestriktionen:

max U₁(I₁) + U₂(I₂) under bivillkoret I_T = I₁ + I₂, som ska lösas för I₁ och I₂.

Med standardmetoder, exempelvis Lagrangeoptimering, finner man att lösningen är I₁ = I₂. Det vill säga: givet dessa antaganden maximeras den samlade nyttan när inkomsten fördelas lika mellan individerna.

Det centrala med detta resultat är inte att det påstår att en helt egalitär fördelning ”är” rättvis i någon allmän mening. Snarare visar det hur ett visst normativt ställningstagande – utilitarism kombinerad med antaganden om avtagande marginalnytta och givna resurser – logiskt leder till en specifik fördelningsprincip. Om man inte accepterar slutsatsen, måste man identifiera vilket av antagandena man inte delar: är det synen på hur nyttan ska aggregeras, hur individers nytta beror på inkomst, eller antagandet om att den totala inkomsten är oberoende av fördelningen?

Antagandet om konstant total inkomst är i många tillämpningar det mest problematiska, eftersom omfördelning i praktiken kan påverka incitament att arbeta, investera och producera, och därmed den samlade resursnivån. I en mer fullständig analys uppstår därför ett spänningsförhållande mellan målet att fördela och målet att skapa resurser, vilket ger upphov till klassiska avvägningar rörande effektivitet och rättvisa.

Utilitarismen är endast ett av flera möjliga normativt grundade val av social välfärdsfunktion. Ett välkänt alternativ är ett rawlsianskt perspektiv, där samhällets välfärd identifieras med välfärden för den sämst ställda individen. Detta kan formaliseras som:

SWF(U₁, U₂) = min(U₁, U₂).

En sådan funktion leder i allmänhet till andra implikationer för hur resurser bör fördelas, även under samma antaganden om individernas nyttor och samhällets resurser.

Poängen med denna typ av formalisering är inte att reducera frågor om rättvisa till en teknisk övning, utan att göra de normativa utgångspunkterna transparenta. Nationalekonomisk teori erbjuder ett verktyg där moraliska principer kan översättas till explicita antaganden och där konsekvenserna av dessa antaganden kan analyseras systematiskt. I denna mening fungerar teorin mindre som en källa till svar på vad som är rättvist, och mer som ett sätt att klargöra vad olika uppfattningar om rättvisa faktiskt innebär, när de ska omsätts i konkreta samhälleliga val.