En av de vanligaste invändningarna mot nationalekonomisk teori rör antagandet om rationalitet. Kritiker menar att det är orimligt att anta att människor är rationella, eftersom mänskligt beteende i hög grad påverkas av känslor, impulser och andra icke-kalkylerande faktorer.

Denna kritik bygger emellertid till stor del på ett missförstånd av hur begreppet rationalitet används inom nationalekonomisk teori. I vardagligt språk har rationalitet ofta en normativ och positiv laddning, som något ”förnuftigt” eller ”önskvärt”. I ekonomisk teori är rationalitet däremot ett analytiskt beteendeantagande, inte ett värdeomdöme. Att en individ är rationell innebär inte att den handlar på ett moraliskt, socialt eller samhälleligt önskvärt sätt, utan att dess handlingar är konsistenta med dess egna mål och den information och de restriktioner individen står inför.

Utgångspunkten i mikroekonomisk teori kan sammanfattas i tre centrala komponenter. För det första antas individer ha preferenser, det vill säga rangordningar över möjliga utfall. För det andra möter individer restriktioner, ofta formaliserade som en budgetrestriktion, men i vid mening även innefattande tidsmässiga, institutionella och andra icke-monetära begränsningar. För det tredje antas individen, givet sina preferenser och restriktioner, välja det alternativ som maximerar dess nytta (det nyttomaximerande ”optimala” valet). Individen är rationell om den agerar nyttomaximerande, givet den information som är tillgänglig för individen – vilken kan vara inkomplett.

Rationalitet förstås därmed i ett subjektivt perspektiv. Vad som är ett rationellt val beror på individens egna preferenser, dess budgetrestriktion och på den information individen faktiskt har tillgång till. Eftersom denna information ofta är ofullständig eller osäker kan en individ fatta beslut som i efterhand framstår som ”felaktigt”, icke-optimalt, utan att därmed ha agerat irrationellt i teoretisk mening. Observera att även begreppet ”optimalt” är individuellt definierat och saknar normativ innebörd i ett samhälleligt eller etiskt perspektiv.

Vid val under osäkerhet formaliseras detta genom antagandet att individen maximerar förväntad nytta snarare än faktisk nytta. Osäkerhet behandlas då som en fråga om individens informationsmängd och föreställningar om sannolikheter, inte som ett avsteg från rationalitetsantagandet.

Beteendeekonomin introducerar en ytterligare dimension genom att betona individens kognitiva begränsningar. Även givet stabila preferenser, givna restriktioner och tillgänglig information kan individen, på grund av begränsad uppmärksamhet, beräkningsförmåga eller självkontroll, fatta beslut som avviker från det nyttomaximerande utfallet. I detta perspektiv talar man ofta om begränsad rationalitet snarare än om irrationalitet.

Det finns epistemologiska och metodologiska skäl till att den traditionella teorin är återhållsam med att tillskriva individer ”felaktiga” val. Utan kunskap om individens preferenser, restriktioner och informationsmängd riskerar påståenden om irrationellt beteende att bli ad hoc-förklaringar: varje observerad avvikelse kan alltid tillskrivas antingen förändrade preferenser eller kognitiva brister, utan att detta ger upphov till empiriskt prövbara implikationer.

Av samma skäl antar man ofta att preferenser är stabila över tid. Detta är knappast en bokstavligt sann beskrivning av mänskligt beteende, men ett analytiskt grepp som möjliggör att vetenskapligt intressanta frågor kan ställas om hur förändringar i individens miljö – exempelvis i priser, institutioner, information eller kognitiv belastning – påverkar val och utfall. Först när sådana faktorer inte förmår förklara observerade beteendeförändringar blir det meningsfullt att pröva hypotesen om förändrade preferenser.

Sammanfattningsvis är rationalitet i nationalekonomisk teori ett deskriptivt och analytiskt begrepp: individen antas uttrycka sina preferenser genom nyttomaximerande val, givet restriktioner och tillgänglig information. Beteendeekonomin utvidgar denna ram genom att uppmärksamma systematiska begränsningar i individens kognitiva förmåga. Huruvida och i vilken utsträckning sådana begränsningar har betydelse är i grunden en empirisk fråga, men tolkningen av observerat beteende kräver försiktighet, eftersom individens preferenser, restriktioner och informationsmängd sällan är direkt observerbara.